Parallellt med filmarbetet har Sebastian Stetson ända sedan slutet av 40-talet skrivit och framfört teaterpjäser. Dessa pjäser är - för att citera teaterkritikern Petter Krolén i Teaterblaskan nr 5/1997 - "...ett säreget kapitel inom den nutida teatern; omöjliga att kategorisera, mycket absurda men ändå med ett stort djup." Sebastian skrev sin nionde och sista pjäs 1999. För den Stetson-intresserade kan det vara värt att notera att det endast i Sebastians sista pjäs handlar om hattar.

Fåntratten som hittade hem (urpremiär 30/4 1950) Totalt vansinnig enmansteater för barn och vuxna som förutom av Sebastian själv framförts av bl.a. Dave Allen, Robert Redford, John Botvid, Benny Haag och Lisa Lampenius.

Britt-Marie, en senapskontrollant på dekis (urpremiär 11/11 1959). En tyvärr alltför sällan spelad pjäs som Sebastian skrev tillsammans med Samuel Beckett under en helg i New York. Rollen som Britt-Marie gjordes vid urpremiären av Elizabeth Taylor.

    
   
Den knasigaste knasbollen i knasvärlden (urpremiär 1/6 1962). Anarkistiskt stycke för endast en skådespelare som Sebastian framfört på skolor, fritidsgårdar, bibliotek, sjukhus och pensionärshem mer än femhundra gånger under trettio år. Pjäsen - som passar för alla åldrar - innehåller mängder av märklig rekvisita, t.ex. ett gigantiskt gökur där en elefant kommer ut och trumpetar varje gång nån i publiken nyser. Musiken framförs på åtskilliga underliga instrument, bl.a. en pepparkvarn med inbyggd phaser. Pjäsen har aldrig framförts av någon annan än Sebastian Stetson själv.
   
   

Tjong i betongen (urpremiär 10/11 1965). En våldsam uppgörelse med den vanvettiga rivningshysteri som drabbade Sverige som en farsot under 60-talet. En pjäs för tolv skådespelare som totalförbjöds av den svenska regeringen. Ni som var med på den tiden kanske minns den hetlevrade Tjong i betongen-debatten, som i sin förlängning ledde till att man åtminstone inte gjorde en parkeringsplats av Gamla Stan, samt i sin förlängning till att almarna i Kungsträdgården bevarades. Varje gång pjäsen uppförts i Sverige har det slutat med tumult.

    
   
Jesus Stetson från Nasaret (urpremiär 24/12 1970). Inspirationskälla till Tältprojektet. Pjäsen - som senare vidareutvecklades till mastodontfilmen Ben Hatt - har satts upp på flera ställen i världen. Det mest uppmärksammade framförandet ägde rum vid invigningen av sommar-OS i Barcelona 1992. Då deltog ca tjugotusen människor som statister.

Kloka ord som aldrig sagts (urpremiär 4/8 1981) Vacker kärlekshistoria för fyra personer och en blindhund. Pjäsen är den som framförts allra mest av Sebastians pjäser. Mest känd är originaluppsättningen med Sebastian Stetson, Jan-Olof Strandberg, Gaby Stenberg och Anita Lindblom. Vem som spelade hunden har vi tyvärr inga uppgifter om.

Raggar-Betty håller låda (urpremiär 31/5 1990) Fyra timmar lång pjäs om stå-upp-komikern Raggar-Bettys uppgång och fall. Pjäsen kom under en tid då stå-upp-komik ansågs som något nytt och fräscht, så Sebastians våldsamma drift med denna företeelse mottogs inte särskilt väl. Dessutom visar det sej att Raggar-Bettys låda innehåller hasch, som hon röker i slutet av föreställningen. Detta blev droppen för både kultureliten och rättsväsendet. Pjäsen framförs emellertid än idag i slutna sällskap.

Jag skiter i allt utom kärleken (urpremiär 24/6 1996) En våldsam uppgörelse med hela vår civilisation. Precis som Sebastians första och tredje pjäs är denna skriven för endast en skådespelare (Sebastian själv, såklart). Pjäsen framförs till hiphop-beats och Sebastian slår fast att för en skicklig skådespelare och för en skicklig rappare gäller samma sak: har man bara en mikrofon så kan man åka på turné.
  • Jesus Stetson från Nasaret framförs vid invigningen av OS i Barcelona 1992
    		•
    		   
       
    Tre solhattar (urpremiär 9/9 1999) Varm, glad och trevlig barnpjäs som framfördes ett hundratal gånger på dagis och skolor under en riksomfattande turné 1999-2000. I dom tre rollerna som ingår kunde vi då se Sebastian själv, Lena Endre och Rickard Hobert.